1. Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
som fågelen bortflyger när sommaren tar slut.
Han kommer en gång åter, när våren skrider fram,
men vi får aldrig skåda vårt kära fosterland.
2. Och när som vi kommo till den Liverpoolska hamn
begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram.
Det blev en hjärtans sveda i bröstet på var och en.
Man talar blott om Sverige och om sitt förra hem.
3. Vi packades tilsammans uti ett osunt kvav.
Det var för oss att skåda liksom en öppen grav.
Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord,
den blev oss nu förbjuden att taga med ombord.
4. Och när vi hade seglat en vecka eller två,
ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå.
Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå.
Det var en gruvlig plåga för stora och för små.
5. Nu blir en ömklig hunger, med sorg och gråt och gny,
en jämmer som sig tränger till himlens höga sky.
Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord.
Man ser de döda kastas i havets vilda flod.
6. Och när vi äntligt strävat till främlingsstranden fram,
då möter oss där kolera, där stupar mången man.
Det var en ryslig jämmer bland kvinnor och bland män,
ty alla lågo sjuka och bars i land i säng.
7. O Herre Gud, bevara var mänska på vår jord
från att sig ge i fara och tro kolp’törens ord.
Min sång är kylningspulver för dem att taga in,
som ämna emigrera och ha ett flyktigt sinn.